Blivit lite slöare på att skriva. Beror nog på att det blir mer och mer vardag här. Jag gör inte lika mycket ”turistiga” grejer. Hänger mest med killarna och ser San Francisco på ett lugnt och oplanerat sätt. Vi är mest. Upplever under tiden. Jag älskar det. Jag älskar San Francisco. Det är en fantastiskt fin stad. När jag gick Market ned mot MoMa i torsdags, men musik i öronen och var själv för första gången på länge, reflekterade jag lite över hur lätt man känner sig som hemma i den här staden. Den går ju inte att inte tycka om. San Fransisco har det som jag vill att en stad ska ha. Charmen – arkitekturen är oslagbar. Aldrig varit i en stad med så vackra hus i så stor del av staden. Det är inte ett kvarter eller en stadsdel. Största delen av husen i den här staden har den klassiska SF-stilen. Viktoriansk stil. Höga, smala, trä och med burspråk och snickerier. Backarna gör sitt också. Nog för att det är fantastiskt jobbigt att traska upp för dem konstant. Nästan. Men det bidrar till en stadsbild som inte liknar många andra. Storstad - Down Town står skyskraporna samlade. Som ett mini-Manhattan. Affärerna – de är samlade vid Union Square. De stora kedjorna, de fina modevaruhusen, de amerikanska galleriorna. De udda affärerna, second hand-butikerna, hittar man på sidan av. På gator som inte leder rätt in i kommersen. Precis som jag vill ha det. Hamnar de charmiga butikerna bredvid HM blir de varken långlivade eller mysiga. China Town – måste vara ett bra tecken på att staden är relativt stor när det finns ett stort antal kvarter som ger en känsla av att man klivit in i en ny värld. Alla är minst ett huvud kortare, det guld och siden förklädda krimskramset täcker trottoarerna och de säljs mat jag inte kan förstå att någon har kommit på. I det här territoriet räknas man inte om man inte är kines. Många skyltar i affärer och även menyer är på kinesiska. Endast kinesiska. Men jag tycker det är så häftigt. Människorna – så öppna, så trevliga, så liberala. Hela staden är ju känd för att vara väldigt liberal. Ingen annanstans har jag sett så många öppet homusexuella. Speciellt bögar. Det är så skönt att se. Sverige försöker ju tappert att vara öppensinnade och tolleranta. Alla ska behandlas lika. Sure. Här är det ingen som vänder sig om efter två killar som går hand i hand. I Sverige är det ju lite ”häftigt”. Castro, är stadsdelen där regnbågsflaggorna vajar tätas. Vart finns motsvarigheten i Sverige?
En sak som är avgörande för om jag kan tycka om en stad eller inte är vatten. En stad måste ligga vid havet för att bli accepterad av mig. Trotts att vattnet är iskallt här och att det inte är någon skärgård att tala om, så ger det enda en speciell känsla till SF. Vattnet gör en stad mer öppen. En annan sak som gör att jag trivs är parkerna. Det gör alltid en stor stad finare. Här finns det stora parker, som Dolores, där parken är ”uppdelad” i olika sektioner, efter olika typer av människor. Men det finns givitvis även de mindre med större charm.
Svårt att hitta nått dåligt med staden. Uteliggarna är ganska påtagliga, men där är ju inte jag som lägenhetsinnehavare rätt tjej att klaga. Erik avslöjade en brist med staden som jag inte tänkt på. Bristen på cafeer nere i down town. Men, men, alla städer kan inte ha allt. Men San Francisco har, ta me tusan, det mesta.
De blev en lång utläggning. Det är så många intryck som jag tar in hela tiden, som är svårare att få fram till den som inte är här. Men för att hoppa över till något mer koncret så var jag som sagt på MoMa i torsdags. Mitt tredje MoMa på 2 månader. Sthlm, NY, SF. Skulle vilja rangordna dem; NY, SF, STHLM. Med NY som etta. Inte helt oväntat. Men stockholms moderna kommer inte långt efter SF. STHLM föll på deras lite väl fullspäckade Warhol utställning. På kvällen följde jag upp denna kulturhändelse med en annan. Biopremiär av Indiana Jones på Castro Theater. Har adrig varit ett Indiana J och omvändes inte nu heller. Men det var ändå en bra upplevelse. Att gå på bio i en fantastiskt fin salong med högt i tak, balkonger, guld och sammet. Och framför allt – att gå på bio med amerikaner. Skratt, applåder och bu-rop. Fantastiskt.
