Har lite daligt samvete for mitt senaste inlagg. Borde inte ha det. Men har det. Familjen Lundmark har iaf slitit sig fran hotellet-som-har-allt och gjort roliga saker i helgen. Igar blev det snorkling. Jag hade inte snorklat i Roda havet forut. Det va fint. Haftiga fiskar och fint vatten. Jag gjorde en sak jag velat gora valdigt lange. Jag gjorde ett provdyk. Har tankt ta dykcertifikat flera ganger, men varit for lat. Ett dyk med instruktor med snabb genomgang pa 5 min var precis vad jag behovde for att gora det. Det var haftigt. Att kunna simma runt i ett akvarium utan att behova ga upp for luft.

Idag har jag och pappa lekt i oknen. Vi har kort fyrhjuling i ett par timmar rakt ut i oknen, med roda havet-bergen i horrisonten. Kom till ett beduinlager (sjalvklart turistanpassat, men anda) dar vi fick se hur beduinerna lever. Verkar lite trakigt att bo mitt ute i oknen. Vi red kameler, som egentligen ar dromedarer. Det var valdigt skumpigt och varmt att kora i oknen. Men tackt i palestinasjal och solbrillor kanda jag mig lite som en okenpirat.

Imorgon aker vi hem. Jag ska acklimatisera mig till Sverige. Och Sundsvall. De senare kan bli svarare. Men om prick en manad sticker jag igen. Sa jag ska nog fixa det. Da blir det festival i Novi Sad i Serbien, resa genom Kroatien for att ta fargan till Italien och Florens. Nej, det ar inte synd om mig. Ja, jag har det oforskamt bra.

Fragan ar nu bara vad jag ska gora med den har bloggen. Det kanns ju ganska meningslos nar jag kan na alla jag vill ha kontakt med, pa telefon eller traffa i Sverige. Jag tror den far vila. Kanske skriver jag natt. Kanske inte. Kanske laser nagon. Kanske inte.

Egypten, Afrika (checkat av alla varldsdelar nu). Det ar hett. Det ar annorlunda. Men jag kan inte pasta att jag lever som egypterna. Jag kan inte pasta att jag har sett kulturen och andats samma luft som beduinerna. Nej, jag lever i en bubbla. Ar har for att fira min pappas 60-arsdag (som infoll redan innan vi akte). Semester med familjen ar inte som semester sjalv. Det har sin charm pa tva helt olika satt. Vi aker charter. Jag kan knappt skriva ordet. An mindre saga det. Vidrigt. Och inte nog med gruppresa. Det ar all inclusive ocksa. Nu later jag sakert som en bortskamd skitunge som gnaller nar jag far en gratis semester vid 24 ars alder. Men jag gnaller inte. Jag konstaterar. Det ar vidrigt. Pa detta gigantiska hotellkomplex – ett av manga i denna turistanpassade stadsdel av Hurghada – bor 90% tyskar, 9% ryskar och 1% skandinavier. Jag hatar tyskar. Alla ar feta. Jag menar inte lite mulliga som pensionarer kan vara. Utan riktigt feta. 100 kg plus hela hogen. Och dom tror att dom ager varlden. Det ar sa manga tyskar har att hotellpersonalen ar battre pa tyska an engelska och alla snackar tyska med mig. Jag svarar irriterat pa engelska. Jag kanske later hemsk. Som att jag drar alla tyska over en och samma kam. Men sa lange ingen bevisat motsatsen sa tycker jag tyskar ar grasliga. Jag forstar inte hur man, tysk eller ej, kan lata sin kropp forfalla sa att dina lar ar en enda cellulitklump och att du aldrig kan satta ihop fotterna. Att du inte orkar ta ett trappsteg. Jag tycker det ar tragiskt. Man har ett visst ansvar for sin kropp.

Ja, de va de.

I ovrigt har jag och min familj (mamma, pappa och Sara) det valdigt fint. Vi ligger pa stranden, badar i roda havet som ar otroligt salt och ater och dricker. Vi ar standigt uppassade av diverse personal som ger oss dricka och mat nar vi an vill. Men vi tycker det ar ganska tontigt att ta i samma matsal bade frukost och middag. Vi gillar att ata ute. Inte i en matsal. For stor, for enformig. Men det ar som sagt all inclusive.
Jag kanner mig lite fangad. Fangad i den har latsas varlden. Jag har stangt av hjarnan. Satt pa autopiloten. Forsoker att inte tanka, bara slappa. En vecka.
Varlden utanfor ar sa annorlunda. Detta ar ett land dar demokrati ska rada, men presidenten hade visst ingen konkurrens… Ett land dar det ar 98% muslimer. Kvinnorna jobbar inte och mannen ser ner pa oss. Ja och sara haller pa att bli bortgifta och bytta mot kameler varje kvall. Det ar markligt.

Men som sagt det ar semester. All inclusive. Med lite for mycket inkluderat.

Snabbare än jag vill. Går tiden alltså. Torsdag 29/5 kl 23.50. Sitter i köket på 66 Laussat St. Haft en bra dag. Spelat tennis i två timmar i Dolores för sista gången. Jag som äntligen blivit hyffsad. Erik åkte i förmiddags. Nu är det bara Stefan kvar av de ursprungliga kollektivet. Han får hållas med mig och Mats. Men om 31 timmar sitter jag på planet öster ut. Jag vill inte. Har ingen som helst lust att åka hem. Ser ingen större poäng med det. Det ska bli kul att träffa familjen och vänner. Men jag vill inte tillbaka till Sverige. Inte än. Jag vill inte lämna San Francisco.

Igår tog Stefan med mig ner i Mission. Jag köpte ett eget tennisracket. Jippi. Tog sedan en sista fika på Soleil. Spelade en sista fyrmanswhist. Ashley och Shannon bjöd på middag. Mycket för att det var Eriks sista kväll. Mycket sista igår. Middagen var fantastiskt trevlig. Dom är så söta. Hade köpt köttbullar, gräddsås och lingonsylt på IKEA. Ashley kokade sina första potatisar. Och det blev helt fantastiskt gott. Vi svenskar åt så vi nästan sprack. Jag vet inte om de ca åtta amerikanerna tyckte det var lika fantastiskt. Efterrätt; fruktsallad, glass, hjortronsylt och pepparkakor. Tror killarna har spridit vad som anses vara svenskt. Det var en jättetrevlig kväll på alla sätt och vis. Om jag tycker det är tråkigt att åka från staden och alla trevliga människor, så kan jag ju bara ana hur Erik, David och Stefan känt/känner.

Men men. Så är det. Tidsperioder tar slut. Jag har jobbat nästan ett år för den här resan. Och den har blivit bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Hade inte så många tankar om vad resan skulle leda. Hade mest tänkt att New York är en häftig stad, Mexico är varmt, och Stefan bor i San Francisco. Hade inga riktiga planer. Inga förväntningar. Det kanske var bra. Hela resan har varit fantastisk. Från början till slut. Alla delar har haft sin charm. New York – storstad, puls, människor, affärer, museum, parker. Mexico – Kulturskilnad, värme, de vackraste stränder jag sett och det varmaste, klaraste vatten jag badat i. Highway 1 – kanske resans höjdpunkt, och de mest oväntade. Hade tänkt ta en buss raka vägen upp till SF från LA. Är evigt tacksam att jag istället hyrde en cab och tog ettan. Vilken natur, vilken känsla. San Francisco – visste i stort igenting om denna vackra stad. Nu vet jag mer. Och jag vill tilbaka. Jag hoppas jag kommer tillbaka. Har redan skrivt vad jag upplevt i den här staden. Och jag vill inte här ifrån. En sak som jag inte nämnde då, som jag kom på nu, var tennisbanorna. Varför finns det inte fler gratis tennisbanor i sverige. Det är ju fantastiskt fint.

Idag fick jag gå den charmigaste shoppinggatan jag gått. Haight Street. Massa fina second hand butiker och små affärer. Underbart. Avrundade min resa, sista riktiga kvällen, med en drink på en skybar. Utsikt över hela San Fran by night. Så fint. Det är något speciellt med städer på natten. Vackert.

Imorgon ska vi städa ur lägenheten. Sen ska jag checka in på ett hostel. Ser verkligen inte fram emot att sova en natt i doorm. Senast var en hemsk upplevelse. Men det blir en kort natt eftersom att jag ska upp kl 04.00. Men innan det hoppas jag på skönt häng med Mats och Stefan på Fillmore. 

Nu är det godnatt. För sista gången i denna lägenhet.

Tillbaka efter två dagars friluftsliv. Kallt. Vackert. Alldeles, alldeles underbart. Yosemite är alltså en nationalpark som ligger 3-4 timmars bilfärd sydost om San Fran. Fyra svenskar, iklädda friluftsutstyrsel sponsrad av bla Cheap Monday, Converse och HM hyrde en snygg bil och begav sig. Efter fyra timmar av frågesport, 20-frågor gissningar och hel- och halvnisse, var vi framme. Jag hade innan sjukt höga förväntningar på naturen. Och jag blev inte besviken. Redan några hundra meter in i parken var utsikten storslagen. Och ju närmare Yosemite Vally vi kom, ju osannorlikare blev det. Dalen var inte speciellt stor, men rymde en del campingplatser och stugområden. Denna gröna, lummiga, dal omslöts av berg som gick rakt upp i luften. Dessa berg, eller kanske snarare klippor, var upp till 2500 meter höga. Det var en helt fantastisk syn att vakna till. Molnen och dimman omslöt ofta övre delen av berget, men blottade ändå toppen, vilket gav en känsla av att man såg ovanför molnen.
Vi tog en liten kortare vandring på bara en timme på måndagen. Bestämde oss sedan för att äta en spännande middag bestående av grillad korv. Grillad på vår egenfixade eld. Så klart. Vi är ju riktiga campare. 3 timmar och en chipspåse senare var det äntligen glöd. Men det blev en fantstisk god korv.
I stugbyn vi bode hade de bestämt sig för att spara in pengar genom att bygga stugor/hyddor med endast tre väggar. Den fjärde väggen och taket fick bestå av plast. Det var svinkallt. Kanske 4 grader på natten. Men med alla klädder jag hade med mig och fyra filtar var det helt ok. Och ska det campas så ska det göras på riktigt. Efter 2 timmars kortspelande somnade jag gott.
Något som denna park är känt för, förutom dess natur, är björnarna. Det är ca 500 björnincidenter per år i parken. Ingen mat fick förvaras på något annat ställe än i det speciella matboxarna som fanns. En björn tar sig nämligen lätt in i en bil. Och ännu lättare in en stuga utan full uppsättning väggar. Vi såg ”tyvärr” ingen björn. Men parkpersonalen gick runt med bjällror klockan tre på natten. Troligtvis för att det var björnar på området.

Igår gjorde vi en riktig färd. Vi vandrade upp till Nevada Falls, som ligger på 1800 meters höjd över havet. Vi gick och gick och gick. Uppåt, uppåt, uppåt. 610 meter i höjdled, och totalt blev det 1,5 mil. Ingen konst för fyra vältränade, hälsosamma och sunda människor som vi… Det var sjukt skönt att komma upp. Bagels med ost har aldrig varit så gott som då. Med ett dundrande vattenfall på vänster sida och en vidunderlig utsikt framför mig åt jag min matsäck. Piff och Puff hade också hittat dit och ville äta upp min mat. Men tji fick de.

På vägen ned snubblade jag och slog upp knät. En icke angenäm upplevelse. Byxorna gick sönder och idag har jag en stor böld på knät. Men det gör inte så ont.

Vi höll humöret uppe hela vägen. Mycket flams. Det är det bästa. Dessa killar är de bästa även när det gäller att citera roliga sketcher från tex Varan-tv. Och ja, jag är nog ganska lättroad. Skrattar åt allt. Tacksamt objekt. Men dagen var inte i slut och med denna bergsbestigning. Vi satte oss i bilen och körde en halvtimme söderut i parken för att se de gigatiska Cequoia-träden. Det hade börjat spöregna. Så de regnklädda pensonärerna kollade lit konstigt på oss när fyra, hurtiga, svenska, sprang kilometerna fram till de största träden. Täden är alltså rödaktiga tallar. Typ. Men med den skillnad från svenska tallar att dessa kan bli 100 meter höga och ca 10 METER i diameter. Skulle uppskatta en svensk tall till ca 1 meter i diameter. Dom var gigantiska. Ett kunde man gå igenom. Innan vi åkte ut från paken passade vi på att åka upp till Glacier Point. En topp på 2200 meter. Fantastisk utsikt. Över hela dalen, bergen och vattenfallen. Snö kantade vägen upp till toppen.

Sammanfattningsvis en underbar tripp i naturen. Enda missen var att vi inte såg nån björn. Förutom Styrbjörn och Esbjörn som förföjde oss.

Några av de 280 bilderna jag tog:

Vi ska åka till Yosemite National Park måndag-tisdag. Jag har sjukt höga förväntningar. De bilder jag sett från parken (som är ca 4 x 4 mil) är fantastiskt vackra. Så i väntan på naturbilder får ni hålla till godo med några bilder från veckoslutet som var.

San Francisco sett från Alcatraz.

Brant backe med Mats på toppen.

Tre snygga killar på Stanford.

En mojito i Palo Alto.

En del av China town.

Spårvagn.

I torsdags gjorde Erik sin sista tenta. I fredags drog Stefan sina sista pennsträck på sin skola. Nu är det sommarlov i hela lägenhetn. Jag har inte riktigt tänkt på det på det sättet förut. Att jag har sommarlov. Jag reser runt och gör saker hela tiden. Det är en ypperlig sysselsättning vid ledighet i och för sig.
Vi firade iaf detta med att göra en eftermiddagsutflykt till Palo Alto. En mysig, men lite sömnig småstad söder om San Francisco. Tog tåget en timme genom orter/hålor innan vi gick ut och började vandra den långa allén mot vårt egentliga mål. Stanford University. Detta världsberömde univeristet, rankat två i världen efter Harvard, och tätt följt av Berkley (som jag besökte förra veckan). Det var vackert, gammalt (för att vara amerikaskt) och pampigt. Tänk att läsa där. Va häftigt. Jag gick och spanade på eleverna för att få en bild av hur man ser ut om man är så smart och duktig så man får gå på världens näst bästa universitet. Till min förvåning såg alla väldigt vanliga ut. För vanliga. Tråkiga. Stefan och Erik påminde mig då om att de är rika föräldrar är lösningen till framgång. Jaha. Smart och fattig eller dum och rik. Bara att välja.

Har hunnit med att se lite nya delar av SF i helgen. Jag och Erik fångade lördagen och tog oss ner till stan. Lite shopping för minsta möjliga summa pengar och lite kultur. Kultur i form av att vi besökte den historiska (skulle jag tror att den kan klassificeras som iaf) City Light Bookstore. Bokaffärer är ju ofta trevliga. Men den här var så mycket mer än så. Det var trångt, mysigt, mörkt och framför allt böcker från källare till vind. Skulle kunnat ägna en hel dag åt att gå runt i den, relativt lilla, butiken. Hitta en fin bok, sitta på en stol och läsa några sidor. Alla bokintresserade/bokklubbar borde göra studiebesök här.
Även idag, söndag, visade Erik mig och Mats fina delar av denna backiga stad. Tog spårvagnen, ni vet en sådan spårvagn man står lite nonchalant ut med sidorna på och svischar upp för backarna med. Lite häftigt måste jag erkänna att det fändes. Upp till Nob Hill och Grace Cathedral. Vacker utsikt, vacker park som en grön oas mitt uppe på kanske down towns högsta kulle, vacker kyrka. Vi strosade runt och in på Cabel Car Museum. För den tidigare nämnda spårvagnen är egentligen en ”cabel car” som dras upp för backarna med vajrar som går under marken. Dessa vajrar kunde man se rullas fram på stora hjul. Vilket tre teknologer fann mycket fascinernde. Mötte upp med Stefan för en fika. Man kan kanske undra varför Stefan inte var med redan tidigare. Svaret finns i en något blöt gårdagskväll. Vi hade en mycket trevlig, som alltid, förfest där en mexicansk dryck fanns med i leken. Clay kom och hämtade upp ett gäng glada svenskar för att besöka en husfest. Vart detta hus låg kan jag inte svara på. Det var en märklig fest, med märkliga människor. Det fanns en bakgård med en brasa. Ja, mycket hände. Men alla kom hem och i säng iaf. Men med denna fantastiska kväll i bagaget var vi inte allt för pigga idag.

Tvätt och sushi. Nu blir det Ben and Jerrys och Varan-TV. Har haft sämre söndagar. Det är mycket tack vare de underbara rumskompisar jag har. Har sjukt kul. Skulle nästan kunna tänka mig bo i kollektiv om jag fick välja Mats, Erik och Stefan som ”roomisar”. Alltid glada (nästan), omtänksamma, sjuka i huvudet och allmänt roliga. Fina killar helt enkelt. 

Blivit lite slöare på att skriva. Beror nog på att det blir mer och mer vardag här. Jag gör inte lika mycket ”turistiga” grejer. Hänger mest med killarna och ser San Francisco på ett lugnt och oplanerat sätt. Vi är mest. Upplever under tiden. Jag älskar det. Jag älskar San Francisco. Det är en fantastiskt fin stad. När jag gick Market ned mot MoMa i torsdags, men musik i öronen och var själv för första gången på länge, reflekterade jag lite över hur lätt man känner sig som hemma i den här staden. Den går ju inte att inte tycka om. San Fransisco har det som jag vill att en stad ska ha. Charmen – arkitekturen är oslagbar. Aldrig varit i en stad med så vackra hus i så stor del av staden. Det är inte ett kvarter eller en stadsdel. Största delen av husen i den här staden har den klassiska SF-stilen. Viktoriansk stil. Höga, smala, trä och med burspråk och snickerier. Backarna gör sitt också. Nog för att det är fantastiskt jobbigt att traska upp för dem konstant. Nästan. Men det bidrar till en stadsbild som inte liknar många andra. Storstad - Down Town står skyskraporna samlade. Som ett mini-Manhattan. Affärerna – de är samlade vid Union Square. De stora kedjorna, de fina modevaruhusen, de amerikanska galleriorna. De udda affärerna, second hand-butikerna, hittar man på sidan av. På gator som inte leder rätt in i kommersen. Precis som jag vill ha det. Hamnar de charmiga butikerna bredvid HM blir de varken långlivade eller mysiga. China Town – måste vara ett bra tecken på att staden är relativt stor när det finns ett stort antal kvarter som ger en känsla av att man klivit in i en ny värld. Alla är minst ett huvud kortare, det guld och siden förklädda krimskramset täcker trottoarerna och de säljs mat jag inte kan förstå att någon har kommit på. I det här territoriet räknas man inte om man inte är kines. Många skyltar i affärer och även menyer är på kinesiska. Endast kinesiska. Men jag tycker det är så häftigt. Människorna – så öppna, så trevliga, så liberala. Hela staden är ju känd för att vara väldigt liberal. Ingen annanstans har jag sett så många öppet homusexuella. Speciellt bögar. Det är så skönt att se. Sverige försöker ju tappert att vara öppensinnade och tolleranta. Alla ska behandlas lika. Sure. Här är det ingen som vänder sig om efter två killar som går hand i hand. I Sverige är det ju lite ”häftigt”. Castro, är stadsdelen där regnbågsflaggorna vajar tätas. Vart finns motsvarigheten i Sverige?
En sak som är avgörande för om jag kan tycka om en stad eller inte är vatten. En stad måste ligga vid havet för att bli accepterad av mig. Trotts att vattnet är iskallt här och att det inte är någon skärgård att tala om, så ger det enda en speciell känsla till SF. Vattnet gör en stad mer öppen. En annan sak som gör att jag trivs är parkerna. Det gör alltid en stor stad finare. Här finns det stora parker, som Dolores, där parken är ”uppdelad” i olika sektioner, efter olika typer av människor. Men det finns givitvis även de mindre med större charm.
Svårt att hitta nått dåligt med staden. Uteliggarna är ganska påtagliga, men där är ju inte jag som lägenhetsinnehavare rätt tjej att klaga. Erik avslöjade en brist med staden som jag inte tänkt på. Bristen på cafeer nere i down town. Men, men, alla städer kan inte ha allt. Men San Francisco har, ta me tusan, det mesta.

De blev en lång utläggning. Det är så många intryck som jag tar in hela tiden, som är svårare att få fram till den som inte är här. Men för att hoppa över till något mer koncret så var jag som sagt på MoMa i torsdags. Mitt tredje MoMa på 2 månader. Sthlm, NY, SF. Skulle vilja rangordna dem; NY, SF, STHLM. Med NY som etta. Inte helt oväntat. Men stockholms moderna kommer inte långt efter SF. STHLM föll på deras lite väl fullspäckade Warhol utställning. På kvällen följde jag upp denna kulturhändelse med en annan. Biopremiär av Indiana Jones på Castro Theater. Har adrig varit ett Indiana J och omvändes inte nu heller. Men det var ändå en bra upplevelse. Att gå på bio i en fantastiskt fin salong med högt i tak, balkonger, guld och sammet. Och framför allt – att gå på bio med amerikaner. Skratt, applåder och bu-rop. Fantastiskt.

Tog sovmorgon idag. Mitt lättsamma liv till trots har det blivit för lite sömn på sist tiden. Jag har avancerat från Stefans golv till Davids soffa nu. Men 5 filtar va det inte ens kallt.

Var på Alcatraz igår. Jag hade inga förväntningar. Jag var snarare tveksam till att det var värt pengarna att åka till denna ö, 2 km ut från SF, och kolla på detta fd superfängelse. Men jo, jag vill nog säga att det var värt 24 dollar. Det var riktigt intressant att gå runt och lyssna till hur fångar som Al Capone tillbringade sina dagar och planerade sina flyktförsök. Funderade på om jag skulle våga rymma om jag satt där. Tveksamt. Men att varje dag se San Francisco på andra sidan bukten, och när vinden ligger på, höra folk skratta. Det måste vara den värsta tortyr man kan utsättas för. Just utsikten över San Fran var nog det bästa med besöket.

Efter att knatat upp till Coit Tower, kollat häftiga hus, branta (sjukt branta) backar köpte vi, jag och Mats en glass och åkte hem. Ännu en dag i San Francisco till ända. Den avslutades ju med plump så klart. Eller vänta nu. Vi avancerade till fyrmans whist. Detta för att vi nu mera bara är fyra stycken runt bordet på kvällarna. Omväxling förnöjer. Men mitt och Mats måste öva lite mer.

Nej, nu ska jag gå till SF MoMa. Hoppas på det.

Vardag igen. I alla fall för 3/5 av hushållet. Jag och Mats har ju lördag hela veckan. Medan andra måste plugga. Men vi försöker kompensera detta fusk med att laga middag och passa upp de flitiga pojkarna.

Igår var en fin måndag. VI tog oss till China town, som enligt mig var finar/mysigare än motsvarande stadsdel i The Big Apple. Clay, Stefans vän med ursprung i Kina, var vår guide. Han guidade oss mest till diverse matställen. Smakade konstiga vårrullar, degklumpar med kött i och cocoskakor. Mums. Det blrv teprovning också. Det var något nytt för oss alla. Men väldigt trevligt. Earl Grey-tepåse, släng dig i väggen. Det här var inte från samma planet. Allt från te med lakritssmak, till smak av gammal sommarstuga till avslappnade teer som bara funkade på tjejer. Vi kände oss nästan lite höga och snurriga när vi kom ut därifrån. Men trevligt va det.

Tränade lite mer på min backhand igår. Jag kommer bli bra en dag.

Nu blir det lite second hand-shopping i The Mission tror jag. Har just intagit min tredje frukost för idag. Ställde klockan på 06.30, väckte resten, utom David. Fixade frulle till mannen med tenta idag/som åker hem till Sverige imorn/som inte vaknar av en jordbävning. Vi åt en trevlig frukost, nr 1, innan David fick springa. Hoppas han inte missade tåget och tentan. Somnade om.

Nu har jag varit på andra sidan Atlanten i 33 dagar. Det går ruskigt fort. Även om det på vissa plan känns som en evighet.

 Orkester.

 Jag och Erik i fina priser efter skattjakten.

 Japp, Huste fullt-husen.

Picknick i Alamo.

Jag hoppas ni förstår. Det finns så mycket mer.
Se Davids blogg tex.